Historien om Bagaregården
Namnet Bagaregården härstammar troligtvis från den bagare som en gång i tiden ägde landeriets herrgårdsliknande anläggning. Att en bagare kunde äga en herrgård var inte så konstigt. Bröd var en alldeles oumbärlig vara, så bagare kunde göra sig mycket goda förtjänster.
Foto: Vy från Redbergsparken mot bagaregården ca 1950
Landeriet Bagaregården
Ganska lite är känt om denna bagare.
Istället är nog källaremästare Johan Minten den mest berömda av Bagaregårdens ägare.
Minten var född i Tyskland, men kom redan som tjugotvååring till Göteborg. Vid mitten av 1700-talet tog han över Bagaregården för att öppna krog. Detta var nog inte en så dum idé. Genom att förlägga sin verksamhet här slapp Minten den stora konkurrensen som fanns i den krogtäta innerstaden. Stället blev också redan från början mycket populärt, och göteborgarna vallfärdade hit för att smaka den gemytliga tyskens goda viner och mat.
Ställets popularitet gjorde Johan Minten stadd i kassan, vilket var behövligt. Han och hustrun Regina Elisabeth hade nämligen inte mindre än sexton barn. Ett av dem, sonen Johan, kom att överta Bagaregården efter att Minten den äldre gått bort.
Under 1800-talet hade stället flera olika ägare, bland annat den välkände köpmannen Morten Wærn vars släkt sedermera fick ge namn åt Waernsgatan i Bagaregården. Wærn blev emellertid ställets sista ägare då staden lät lösa in det efter hans änka. På en del av den vidsträckta marken anlades sedan Östra Begravningsplatsen.
Stockholmsgatan ca 1938
Kvarteren väster om Ånäsvägen uppfördes kring sekelskiftet i typisk nyrenässansstil. Resterande delar av stadsdelen bebyggdes under 1910- och 1920-talen efter en stadsplan av Albert Lilienberg. Planen kom att röna stor internationell uppmärksamhet då Lilienberg på ett ypperligt sätt lyckades kombinera lärdomarna från de olika stadsplaneringsdiskussioner som ägde rum vid den här tiden.
Bostadshusen byggdes i huvudsak i regi av bostadsföreningar och av staden, och var först och främst avsedda för arbetare. En nymodighet var att husen från början försågs med WC. För dem som flyttade in måste detta ha känts som en verklig lyx. Visserligen fick man dela WC-utrymmet med svalgrannen, men man slapp i alla fall omaket med att kila ner till utedasset på gården.